Spårlöst

Igår kväll satt vi uppkrupna i soffan och kollade andra delen av Familjen Bonnier. När det var slut flippade jag runt lite bland kanalerna men det fanns absolut ingenting att titta på så jag gick och satte mig vid datorn i stället. Fyrtio minuter senare kom jag in i vardagsrummet igen och möttes av en storgråtande Camilla. Alltså hon grät högt.Gråten kom sig av att en tjej letat upp sin biologiska mamma inför tv4:s kameror och det var tydligen ”jättefint”. Jag fällde någon yttepytte liten kommentar om att jag tyckte att det var trams och då slutade Camilla att gråta högt. I stället vände hon sig in mot väggen och grät tyst.Jag stod där och kände mig dum. Kom på mig själv med att liksom tycka lite synd om Camilla, vilket var helt sinnesjukt eftersom hon inte var ett dugg jävla ledsen. Men de där tårarna, allra helst i samband med en meningsskiljaktighet, är ett vapen, starkare än någonting annat, och dom får en att känna sig som ett svin trots att man kanske inte gjort någonting.Så jävla lätt ni har ni tjejer. Fram med tårarna bara så har ni vunnit. Det är liksom en grej ni tar till. Tänk om jag skulle göra samma sak.